Cenaculum Gabriellae - Gabriellas gavelrum

Det jag ska berätta nu hände sent en höstnatt när min keesflicka behövde gå ut. Det var mökt, så mörkt att gatlyktorna endast lyckades lysa upp en smal sträng mitt på gatan. Regnet hade färgat asfalten mörkt grå och den kantades av bruna höstlöv. Då plötsligt hördes steg. Det var kanske inte riktigt det ljudet, men det påminde om det.

Både jag och min kees vände oss samtidigt om för att se var ljudet kom ifrån. Där, mitt på gatan, kom ett stort gult löv rullande. Det rörde sig ryckigt, men förvånansvärt rakt utefter gatan. Det konstigaste var att det hördes så högt. Hade jag blundat hade jag fortfarande haft illusionen av att någon gick där. Men någonting hindrade mig från det.

Jag stirrade fascinerat på lövet tills min hund drog mig in mot trädgården. Hon brukar alltid vilja sätta sig i grindhålet för att skicka meddelanden till förbipasserande hundar. Men nu drog hon sig snabbt inåt. Vad hade hon sett? Det sägs att hundar ser mer än människor. Hon skyndade sig att utföra sitt ärende och drog mig sedan mot dörren. Hon verkade har bråttom in i värmen.

Vad var det egentligen hon hade sett där ute i mörket?

Har du tänkt på att en nyckelknippa kan säga så mycket om en människa? Har du något hängande i nyckelringen? Ett inplastat foto? En nalle kanske? Eller har du en kedja i den? Nallen kan ge trygghet. Fotot visar vilka du tycker om. Kedjan kan vara att du behöver den för att hitta nyckelknippan i en rörig väska.

Men en nyckelknippa kan visa så mycket annat. Det slog mig nyligen när jag såg min allt krympande samling nycklar. Nycklar kan symbilisera status, ansvar, aktivitet eller tom ett helt liv. Låter det konstigt? Låt mig förklara hur jag tänker.

Om man har ett aktivt liv har man kanske nyckeln till sin sommarstuga, båt, garage, förråd mm. Och många nycklar kan också visa att man har ansvar på sin arbetsplats. Ytterdörren, sitt eget privata kontor, huvudnyckeln till diverse dörrar, skåpsnycklar mm.

Om man istället är arbetslös försvinner alla de nycklar man tidigare hade till sin arbetsplats. Är man fattig har man inte råd med bil, så ingen bilnyckel, garagenyckel mm. Jag minns hur ledsen min morfar var när han flyttade hem till min mamma efter det att mormor dött. Han hade ingen egen bostad längre och behövde ingen nyckel. Ingen nyckel, inget liv.

Det samma måste de stackare känna som flyttar in till ålderdomshemmet. Måste kännas lite som att bli barn igen. Någon annan har ansvaret. Någon annan bestämmer.

Jag hoppas att jag snart får en mer välfylld nyckelknippa. Om jag får det där jobbet jag hoppas på får jag en nyckel till min arbetsplats igen. Tillbehören, kedjan, nallen allt det där trivs jag med, men en nyckelknippa med bara nyckeln hem känns tomt och ledsamt.

Jag ägnar min första tid som arbetslös åt att städa ur garaget. Inte så kul kanske, men nödvändigt. I detta jobb ingår att åka i “skytteltrafik” till återvinningscentralen. Vad jag menar är en större anläggning än de vanliga sopsorteringsstationerna där man lämnar burkar, flaskor, pappersförpackningar och tidningar. Här kan man lämna större grejer som grenar, hela soffor, elektronik, cyklar mm.

Konstigt nog hade jag aldrig förut varit på en sån station. Min tanke om såna innan var att det var en soptipp. En stinkande plats med fåglar cirklande omkring över alltihop. Och de som jobbade där var klädda i overaller och stövlar för att undgå smutsen. Det visade sig att min förutfattade mening om liknande platser inte alls stämde.

Man får köra upp på en ramp som kantas av diverse containrar med prydliga skyltar ovanför, grovsopor, träavfall,metallavfall,bilbatterier mm. Vissa skyltar/containrar återkommer och vissa finns det bara en av. Miljön är till stora delar helt manlig. De anställda är män och de flesta av de som lämnar skräpet är män. Ibland är någon kvinna med sin man och ger råd, men annars är skräplämnarna mestadels män. Jag känner mig lite i minoritet som ung kvinna utan den obligatoriska medföljande mannen;).

Det som förvånar mig mest är de anställda. De har visserligen någon form av overall, men inte alls av typen skyddkläder utan ser helt “vanliga” ut. De har samlat dumpade växter av olika slag som de planterat i resväskor, skålar, papperskorgar eller liknande som folk lämnat. Det ser riktigt mysigt ut och stämningen är lugn och välkomnande.

Jag har ett par vändor kvar innan garaget och förrådet är färdigstädat och jag ser redan fram emot nästa besök på sopstationen.

Häromdagen var jag iväg och köpte tyger. Nu ska jag designa ett par kassar. Det ska bli så kul att sy dem, men ännu roligare att använda dem. Längre fram, när jag har råd, ska jag beställa tyger med mitt eget mönster på. Det kommer att vara helt fantastiskt.

Jag är fast i en bubbla. Inte ett glasberg, men väl en sfär av glas. Utanför verkar livet rusa förbi. Barn växer upp, gifter sig och får egna barn. De reser, jobbar och shoppar. Kort sagt, de har ett liv. Inne i bubblan händer inget. Jag jobbar inte, träffar ingen eller får barn. Jag kan inget annat än att betrakta de andra. De som har ett liv. Något jag saknar.

 Jag betraktar mig själv inne i bubblan. För de andra syns jag inte, finns inte. Tiden verkar stå stilla inne i bubblan. Jag är den samma. Inget händer, inget förrändras.

Någon därute, hjälp mig, se mig. Krossa bubblan. Jag vill ut. Ut i er värld. Jag vill leva - igen.

Jag har känt mig ganska nere under en längre period. Nere är kanske inte rätt ord. Det jag känt inom mig har varit en enda stor grå tomhet. När jag i dag tog en lång promenad i solskenet ändrades något inom mig. Det var varmt och soligt och överallt hade små vårblommor stuckit up. Allt detta gjorde att jag nästan kände mig glad en liten stund.

Köpte ett månadsmagasin för ett tag sen eftersom jag var intresserad av den special om utbrändhet som ingick. Läsarna kunde skicka in frågor och synpunkter. Detta var intressant att läsa. Bland annat undrade en man om tidningen bara vände sig till kvinnor eftersom man aldrig hade en man på första sidan.

En relevant fråga kände jag och läste tidningens svar. Detta gjorde mig både förvånad och upprörd. De skrev något raljerande om att visst kunde man göra det, men måste då räkna med att sälja hälften av de nummer man gjorde i vanliga fall.

Är verkligen folk så icke politiskt korrekta? Jag kan inte tänka mig att någon sådan undersökning kan ha genomförts. Och varför skulle folk i allmänhet inte vilja köpa en tidning när en man är på första sidan?

Jag är själv hjärtligt trött på alla smilande nunor av perfekt snygga kvinnor som blickar ut från tidningsframsidor. Kan tidningsredaktörerna verkligen mena att läsarna skulle överge tidningarna om de för en gång skull visade en man på första sidan?

Om det nu är så. Om jag tillhör en minoritet av Sveriges befolkning som faktiskt uppskattar en bild på en vacker man. Och om de flesta köper tidningar efter vilken nuna som visas på framsidan? Kan inte våra veckotidningsredaktörer stå lite på barrikaderna för en mer jämställd tidningsmarknad?

Minns vilken uppmärksamhet som visades när en av våra större klädkedjor för första gången visade en sexigt poserande Markus Schenkenberg istället för de vanliga reklambildern med porriga kvinnor. Tyvärr fullföljde de inte denna trevliga satsning. Året efter Markus visades intetsägande äldre män. Och efter det blev det enbart undernärda kvinnor som tycktes säga “kom och ta mig”. Skärpning!

Fram för lite manlig fägring på våra tidningar!!!

Skönheten ligger i betraktarens ögon sägs det. Ligger det någon sanning i det uttrycket? Kanske, men i vilket fall som helst så betyder utseendet en hel del, vad vi än tycker om det. Vissa verkar vara dömda att vara en av dem som får stå vid sidan och se på medan andra står i centrum och blir beundrade.

Själv har jag alltid känt att mitt utseende inte har räckt till. Har alltid varit den där snälla kompisen som inte varit “flickvänsmaterial”. Den som killarna gråter ut hos när tjejen lämnat dem och som alltid funnits till hands. Man kan i och för sig inte vara säker på om detta beror just på utseendet eller om det är något i min personlighet.

Det går alltid att bortförklara. Om en överviktig person inte får jobbet kan man ju alltid hävda att personen i fråga saknade social kompetens och att det absolut inte hade något att göra med utseendet. Trots detta visar många undersökningar att utseendet, som t ex längd och vikt, har stor betydelse för hur det går på en anställningsintervju.

På nätet har jag fått en chans, på gott och ont, att uppleva båda världarna. Jag har gått från att vara den där osynliga fula tjejen till att hamna i händelsernas centrum. Sen jag var tonåring har jag alltid hatat att vara med på bild och fotona som ändå finns har varit hemska. De få gånger jag visat upp någon av dessa bilder har jag fått samma reaktion från omgvningen på nätet som jag fått av personer jag träffat.

Men sen lärde jag mig att ta snygga självporträtt med smarta vinklar och bra ljus. Dessa bilder efterbehandlade jag sen i PhotoShop och vips hade jag bilder där jag såg ut som en fotomodell. Effekten var slående. Nu får jag så mycket uppmärksamhet att det blir jobbigt. Personer som aldrig tidigare brytt sig vill nu vara min vän. Någon vill skicka mig presenter från andra sidan jordklotet och komplimangerna “haglar” över mig. Jag är ju samma person som förut, varken trevligare eller mindre trevlig.

Visst är det roligt att känna sig snygg, men eftersom jag upplevt båda världarna, så har det inte så stor betydelse. Jag vet ju att jag bara blir uppmärksammad för mitt utseende. Detta utseende som jag egentligen “lånat”, med hjälp av min fotoskicklighet och min vana att hantera PhotoShop. Så vad betyder ett utseende egentligen? Man får inte fler vänner, bara mer uppmärksamhet. Och vad har det för betydelse egentligen?

Ett par veckor tidigare hade jag beställt den på nätet. Trots att det egentligen är så smidigt känns det alltid som det tar för lång tid. Först ska avtalet skrivas på och skickas tillbaka, så kommer det nya telefonnumret separat. Efter det är det bara att vänta. Förhoppningsvis ska den vara lika bra som det verkade när jag läste på om den. När jag jämförde den med andra i samma prisklass. Ok, jag vet. Jag erkänner, jag är en prylnörd. Jag älskar mina tekniska prylar. Har kvar alla mina gamla mobiltelefoner och datorer. Det har blivit lite fullt men… Som sagt, jag älskar dem.

Jag packar upp paketet som jag nyss hämtat på posten. Är så spänd på att få ta upp den och få testa den. Och där ligger det, den genomskinliga asken med lock i orange plast. Lyckan är fullständig. Plötsligt känner jag en slags dejá vú. Någon gång för länge sen har jag känt exakt likadant. Och så slår det mig. Varje gång jag packade upp en ny barbiedocka, Skipper eller någon av de andra fantastiska figurerna. Jo, jag vet också att det inte är så politiskt korrekt att gilla barbiedockor. De är plastiga och har stora bröst.

Jag lärde mig redan som liten att man inte fick tycka om dem. Och ju äldre jag blev förstod jag att mina växande bröst måste vara något fel. Och när jag sen hade smal midja också gjorde det att jag klädde mig i bylsiga kläder och försökt gömma mig.

Men tillbaka till min nya mobil. Jag leker med den. Riktigt kramar den:). Och så kommer jag på. Den måste få ett namn. Ett namn som speglar mina känslor för den. Barbie är det första jag kommer på, men eftersom mina känslor gentemot denna docka är lite kluvna fastnar jag för Skipper. Skipper är tillräckligt politiskt korrekt. Hon är plattbröstad och saknar helt midja. Precis som min nya W800. Leende pluggar jag in den i laddaren och börjar testa alla nya funktioner.