Månblommas sfär

Jag har egentligen inte hört på några podcastar och väldigt få ljudböcker. För det mesta föredrar jag att läsa – vanliga tryckta böcker och att se tv och film. Ändå tror jag att jag kanske kan bli mer intresserad av podcastar och videopodcastar, i alla fall lite grand, om de handlade om något jag är väldigt intresserad av. Å andra sidan, ljudböcker är nog inte något för mig alls. Mamma gillar dem, och jag har försökt lyssna på några av hennes, men jag har aldrig lyckats uppbringa mycket intresse för dem. En anledning är att de översatta måste läsas av svenska skådespelare. De läser alltså böcker som ursprungligen skrevs på ett annat språk – numera nästan bara engelska.

Jag har aldrig läste första boken i serien om Damernas detektivbyrå, jag lyssnade på den på en cd-spelare. Skådespelerskan som läste den, Babben, är ju på ett sätt idealisk – som Mma Ramotswe är hon ju ”traditionellt byggd” och är riktigt rolig eller har i alla fall varit det. Tyvärr var det så att när damdetektiver började diskuteras kom Agatha Christie upp och Babben uttalar det med betoning på andra stavelsen. Så var det med det… Konstigt nog klarade hon visst det afrikanska namnen bättre. I alla fall tror jag det.

Den andra ljudboken jag minns var om Jeeves och Wooster (jag har glömt titeln). De här skådespelarna borde ha varit idealiska, och det kunde de kanske ha varit om någon hade bearbetat boken så den utspelade sig i svensk miljö med svenska namn. Men så var det naturligtvis inte. En av dem kunde uttala det brittiska grevskapet Worcestershire rätt men ingen av de andra kunde det. Ingen alls kunde uttala de ovanligare personnamnen – som Berties kompis Barmy Fotheringay-något, som jag tror ska uttalas Funy-Fipps? Hur som helst massakrerade de namnen. Hasse Alfredsson lät en av sina rollfigurer (han spelade visst två, minns jag) på ”teatersmåländska”. Aldrig mer, säger jag bara.

Fast det är egentligen inte därför jag inte gillar ljudböcker, jag bara – inte gillar dem. För mig handlar böcker om att läsa, inte lyssna. Om jag vill göra det, tar jag fram min iPod för lite musik eller så ser jag på tv/dvd.

Kom ihåg, sätt gärna ett ljus i fönstret ikväll.

Tibet

En enkel meme – svara på följande frågor:

1. Vilken bok läser du just nu?
2. Varför valde du den?
3. Vad är det bästa med den?
4. Vad är det sämsta med den?

Här är mina svar:

1. Sveriges historia , band 2
2. Jag är väldigt intresserad av historia och när en ny serie böcker kommer ut – det ska bli åtta till slut – kände jag bara att jag måste ha dem allihop.
3. Det är en välskrivern bok, som handlar om ett ämne jag är intresserad av.
4. Det här bandet, och det förra, handlar om saker som gör mig väldigt illa berörd – krig, jakt/dödande, kannibalism, offer. Under större delen av vår historia – världshistorien också – har det tydligen varit så att alla som var mindre och/eller svagare ansågs som byte, och då menar jag vem som helst, djur, barn, kvinnor, män.

Tro det eller ej, det finns en häck under all den där snön. Fråga mig inte hur den där springan bildades. Den är ungefär en hand hög och en arm bred.

Det här är en snötäckt mur.

Jag har fått nog av vinter och snö!

Varning: gnäll.

På sista tiden har alla böcker jag läst varit en besvikelse, i alla fall delvis. Jag kan bara inte tro att jag helt har förlorat min urskiljning, så jag kan bara föreställa mig att på något sätt har böckerna (eller deras författare) eller jag ändrats. Det är antagligen det senare. ”Jag” idag har ändrat sig för mycket. Jag är ledsnare och mer desillusionerad. Kanske om jag lyckas skärpa mig och ordna upp mitt liv, kommer jag att bli mer entusiastisk över böckerna igen. Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande böcker, men jag är bara inte lika lycklig över dem längre, inte som jag var så sent som för tre-fyra år sen.

Jag känner att mitt liv glider iväg, bara rinner mellan fingrarna på mig, som i den där vidriga bibelhistorien jag hörde i ”lördagsskolan” på mitt dagis när jag var liten. Den har spökat i bakhuvudet på mig ända sen dess. Om du känner till bibeln så känner du nog till den här också.

En flicka går över ett fält. Hon ska plocka bara de bästa och finaste axen, men varje gång hon ser ett som hon tror är det finaste, får hon se något annat, lite längre bort, som verkar större och bättre. Till slut har hon gått över fältet, utan att ha plockat någonting, och hon får inte gå en gång till.

Det som oroar mig är att fast jag antagligen är någonstans på fältet fortfarande, och är medveten om att jag ska skörda axen, kan jag inte göra det. Det är alltid något som hindrar mig och jag kan inte stå kvar där jag är heller. Jag fortsätter att gå framåt, på ett sätt, fast på ett annat sätt rör jag mig inte alls. Det skrämmer mig.

Jag vet inte vad jag ska göra och jag antar att det här att jag inte tycker om de få böcker jag kan köpa, är det minsta av mina problem. Det är bara det att de där böckerna borde lysa upp mitt liv och istället gör de inte det. Slöseri med pengar, som kunde ha använts till något bättre. Ja, ja. Förlåt att jag tycker synd om mig själv.

Är du en kattmänniska eller hundmänniska? Det är en fråga jag ser ganska ofta. Jag måste säga att jag är båda eller snarare en djurmänniska, och inte en ”männniskomänniska”. Någon som kommer mycket bättre överens med djur än med människor i allmänhet.

På tal om djur och folk (eller personer), tänker jag att djur kan vara, och är, personer – för mig betyder det individ, snarare än homo sapiens. Så varför skulle inte djur kunna vara personer, individer eller folk? Vad som helst utom människor och homo sapiens. Vi är ju trots allt djur allihop, fast vi tillhör olika arter.

Jag läste just den här artikeln om prinsessmyten och om den är skadlig för små flickor.

Fast jag gillade rosa en kort tid när jag var liten och tyckte om att rita prinsessor då också, har jag aldrig identifierat mig med prinsessor och jag har aldrig velat vara en dum, blond kändis. Min syster och jag lekte aldrig prinsessor, vi lekte skeppsbrott och expedition (utforskning) – det var våra favoritlekar. I flera år trodde jag att jag var en pojkflicka, men nu har jag insett att jag bara inte var en typisk flicka, bara en flicka och inget annat. Och ja, jag tror att prinsessmyten kan vara skadlig för småflickor, precis som allt annat. Det kan lära dem att bli passiva offer och jag hatar verkligen det. Å andra sidan, som någon påpekade, så kanske den också kan vara ofarlig. Nuförtiden finns det ju krigarprinsessor också.

Förra sommaren såg jag en grupp barn leka. Förutsägbart nog, var pojkarna cowboys och flickorna var – byte? Squawer? I vilket fall som helst, jagade pojkarna som var ”beväpnade” flickorna som skrek och på alla sätt passade in i myten om den hjälplösa lilla flickan. Det var jättesvårt för mig att hålla tyst (ibland kan jag inte, som när jag ser ungar göra något som kan vara farligt), men jag lyckades faktiskt. De är ju inte mina barn och jag är säker på att deras mammor skulle ha haft synpunkter på att jag försökte uppfostra deras barn.

Grr. Ja, ja, kanske kommer de där småtjejerna också att växa upp och bli vettiga vuxna, och om de inte gör det, då är det inte helt överraskande. Suck. Jag är en massa saker, bland annat pessimist.

Ibland blir jag bara så trött på folk. Jag är jämt ute och letar nya kompisar både online och i verkliga världen, och ofta (inte alltid, lyckligtvis – ni vet vilka ni är) är de som delar mina intressen värst. När jag besöker forum, communities, grupper, anslagstavlor mm hittar jag bara diskussioner som ger mig huvudvärk. Självutnämnda experter läxar upp andra för att de – påstås det – har gjort något fel eller inte gjort det de ska och så vidare. Varför kan vi inte bara hålla ihop? Varför måste vi ge oss på varandra? Med ”vi” menar jag naturligtvis ”dem”.  Suck. Jag verkar ha råkat in i en riktigt dålig period just nu.