Månblommas sfär

Igår när jag var ute och gick, hörde jag kyrkklockan slå åtta… klockan fyra! Vad var det där egentligen? Efter de första fyra, kom ett femte lite halvhjärtat, och så tre till. Konstigt.

Som några av er vet, har mitt hus brunnit ner. Det var fruktansvärt traumatiskt, och jag kan fortfarande inte se på en liten röd stuga med vita knutar utan att få tårar i ögonen, men det är inte vad jag tänkte gå in på här.

Fast jag har en fin trädgård och lite mark, fast huset är borta, hade jag hoppats hitta något större (mer mark) någon gång i framtiden, för att odla mina egna grönsaker, frukt osv. Därför har jag kollat på mäklarsajterna i flera år nu och problemet är att oavsett prisnivå (inom eller utom mina gränser) finns det bara ingenting ens i närheten av vad jag vill ha, där jag vill bo.

Jag vet att jag är petig och jag har antagligen helt andra krav än de flesta andra, men jag tycker bara inte om något jag har hittat på de där sajterna. Det har fått mig att undra om de riktigt bra objekten aldrig kommer ut på marknaden. Eller kan det vara så att i ett land som Sverige, som ju är glest befolkat och förhållandevist “rent” och grönt, det inte finns någon mark kvar till en sån som jag? Det verkar inte möjligt.

I vilket fall som helst tänker jag fortsätta leta, men vid det här laget har jag börjat förlora hoppet om att någonsin hitta något. Jag vet ju exakt vad jag vill ha, jag kan bara inte hitta det. Suck. Efter det som hände med huset känns det lite läskigt att bo på den tomten, i alla fall ett tag framöver. Vem vet om den som tände eld på huset kanske fortfarande finns i närheten och kanske är de fortfarande ute efter mig? Ja, ja, jag antar att jag måste komma över min rädsla, för jag står bara inte ut här längre. Den här lilla stan har inget kvar att erbjuda mig. Den var en gullig liten stad när jag var liten och den var säkert ännu mer idyllisk när mamma var liten, men idag, för mig som vuxen, är den bara inte min grej. (Missförstå mig inte, jag vill inte till storstaden, jag känner mig bara inte hemma här längre.)

Telefonoperatörer, internetleverantörer, digitaltvleverantörer…I flera år nu har vi hållit på att byta från Telia (och Telenor) till Tele2, och nu är vi plötsligt på väg åt andra hållet. Två gånger nu de senaste månaderna har försäljare från Tele2 ringt och kört över mamma, som är väldigt deprimerad, och fått henne att beställa nya dyra tjänster, som vi kanske inte ens kan använda här, med hjälp av mitt personnummer men hennes namn. Jag är förvånad att det där ens är lagligt, bortsett etiken i det hela, inte för att såna där har någon etik.

Så min syster och jag bestämde oss för att flytta våra telefonabonnemang till Telia. Tillbaka till dem så att säga. I vilket fall som helst är vi tvungna att använda dem för allt annat – bredband, digitaltv, fast telefoni… Så vi tänkte, varför inte flytta mobilabonnemangen till dem också? När vi bytte från dem var de dyrare än Tele2, men nu har de ändrat priserna.

Jag måste erkänna att i första hand vill jag byta för att ge igen. Ingen behandlar mamma så, ingen behandlar oss så och kommer undan med det. För övrigt, oavsett vem som blir behandlad så här borde det straffas.

I alla fall ringde min syster och skällde ut dem och lyckligtvis lyckades hon att få dem att riva kontrakten, som antagligen inte var giltiga ändå.

Jag antar att det borde vara ok nu, men grrr jag är så arg på dem. Tele2 är det tredje telefonbolaget som vi inte gillar av olika anledningar. Suck. I ett så här litet land kanske man inte har råd att vara så petig, men i alla fall så här långt bryr jag mig inte. Jag gör som jag vill. (Och jag ska låta bli att tjata om vad jag tycker om försäljare i allmänhet.)

I måndags var jag på ett föredrag om lokalhistoria. Det handlade om en tändsticksfabrik som låg här under artonhundratalet och en bit in på nittonhundratalet. Det var ganska intressant, men sorgligt också, på ett sätt. Så många människor, mest kvinnor och barn, tvingades arbeta för låga löner och blev sjuka av fosforn som tändstickorna doppades i. Min mormor berättade för mamma att i hennes klass fanns det flickor vars pappor arbetade som “sassare” (satsare), alltså de som doppade stickorna i fosfor, och de här barnen var klart och tydligt förståndshandikappade, hade talfel osv. Deras föräldrar dog ofta av gifterna de utsattes för på jobbet. Först blev ansiktena och händerna skära, sen dog de, tydligen.

Lokalhistorikern som jag hade turen att få träffa några gånger, nämndes också, och det gjorde mig ledsen. Han var en fantastisk människa. Alla som kände honom saknar honom och den här staden blir väl aldrig sig lik utan honom.

Missförstå mig inte. Han som höll föredraget – som för övrigt var min gamla rektor från gymnasiet – gjorde ett bra jobb. Trots att han själv var missnöjd med sin röst, hördes den bra. Han berättade att han var besviken över att hans röst var så svag nuförtiden, för den var ju hans yrkesinstrument, kan man säga. Det var läskigt att se hur mycket han hade åldrats sen jag såg honom sist. Han var väl inte direkt ung på den tiden, det var lite svårt för mig att avgöra då. Alla vuxna såg likadana ut, och jag hade för övrigt bara sett honom på nära håll ett par gånger, men ändå. Jag tror inte jag hade känt igen honom om han inte hade nämnt sitt gamla yrke. Ja, ja. Så är det väl. Jag måste försöka vänja mig, men jag avskyr att behöva bo där jag gick i skolan. Det finns egentligen ingen från den tiden som jag skulle vilja träffa igen. Jo, en, men han är tyvärr död, så det går ju inte.

En annan sak som var lite jobbig var att alla andra i publiken var gamla. Pensionärer. Det gör mig illa berörd att se åldrande, särskilt ett helt rum fullt.

Jag har egentligen inte hört på några podcastar och väldigt få ljudböcker. För det mesta föredrar jag att läsa – vanliga tryckta böcker och att se tv och film. Ändå tror jag att jag kanske kan bli mer intresserad av podcastar och videopodcastar, i alla fall lite grand, om de handlade om något jag är väldigt intresserad av. Å andra sidan, ljudböcker är nog inte något för mig alls. Mamma gillar dem, och jag har försökt lyssna på några av hennes, men jag har aldrig lyckats uppbringa mycket intresse för dem. En anledning är att de översatta måste läsas av svenska skådespelare. De läser alltså böcker som ursprungligen skrevs på ett annat språk – numera nästan bara engelska.

Jag har aldrig läste första boken i serien om Damernas detektivbyrå, jag lyssnade på den på en cd-spelare. Skådespelerskan som läste den, Babben, är ju på ett sätt idealisk – som Mma Ramotswe är hon ju “traditionellt byggd” och är riktigt rolig eller har i alla fall varit det. Tyvärr var det så att när damdetektiver började diskuteras kom Agatha Christie upp och Babben uttalar det med betoning på andra stavelsen. Så var det med det… Konstigt nog klarade hon visst det afrikanska namnen bättre. I alla fall tror jag det.

Den andra ljudboken jag minns var om Jeeves och Wooster (jag har glömt titeln). De här skådespelarna borde ha varit idealiska, och det kunde de kanske ha varit om någon hade bearbetat boken så den utspelade sig i svensk miljö med svenska namn. Men så var det naturligtvis inte. En av dem kunde uttala det brittiska grevskapet Worcestershire rätt men ingen av de andra kunde det. Ingen alls kunde uttala de ovanligare personnamnen – som Berties kompis Barmy Fotheringay-något, som jag tror ska uttalas Funy-Fipps? Hur som helst massakrerade de namnen. Hasse Alfredsson lät en av sina rollfigurer (han spelade visst två, minns jag) på “teatersmåländska”. Aldrig mer, säger jag bara.

Fast det är egentligen inte därför jag inte gillar ljudböcker, jag bara – inte gillar dem. För mig handlar böcker om att läsa, inte lyssna. Om jag vill göra det, tar jag fram min iPod för lite musik eller så ser jag på tv/dvd.

Kom ihåg, sätt gärna ett ljus i fönstret ikväll.

Tibet

En enkel meme – svara på följande frågor:

1. Vilken bok läser du just nu?
2. Varför valde du den?
3. Vad är det bästa med den?
4. Vad är det sämsta med den?

Här är mina svar:

1. Sveriges historia , band 2
2. Jag är väldigt intresserad av historia och när en ny serie böcker kommer ut – det ska bli åtta till slut – kände jag bara att jag måste ha dem allihop.
3. Det är en välskrivern bok, som handlar om ett ämne jag är intresserad av.
4. Det här bandet, och det förra, handlar om saker som gör mig väldigt illa berörd – krig, jakt/dödande, kannibalism, offer. Under större delen av vår historia – världshistorien också – har det tydligen varit så att alla som var mindre och/eller svagare ansågs som byte, och då menar jag vem som helst, djur, barn, kvinnor, män.

Tro det eller ej, det finns en häck under all den där snön. Fråga mig inte hur den där springan bildades. Den är ungefär en hand hög och en arm bred.

Det här är en snötäckt mur.

Jag har fått nog av vinter och snö!

Varning: gnäll.

På sista tiden har alla böcker jag läst varit en besvikelse, i alla fall delvis. Jag kan bara inte tro att jag helt har förlorat min urskiljning, så jag kan bara föreställa mig att på något sätt har böckerna (eller deras författare) eller jag ändrats. Det är antagligen det senare. “Jag” idag har ändrat sig för mycket. Jag är ledsnare och mer desillusionerad. Kanske om jag lyckas skärpa mig och ordna upp mitt liv, kommer jag att bli mer entusiastisk över böckerna igen. Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande böcker, men jag är bara inte lika lycklig över dem längre, inte som jag var så sent som för tre-fyra år sen.

Jag känner att mitt liv glider iväg, bara rinner mellan fingrarna på mig, som i den där vidriga bibelhistorien jag hörde i “lördagsskolan” på mitt dagis när jag var liten. Den har spökat i bakhuvudet på mig ända sen dess. Om du känner till bibeln så känner du nog till den här också.

En flicka går över ett fält. Hon ska plocka bara de bästa och finaste axen, men varje gång hon ser ett som hon tror är det finaste, får hon se något annat, lite längre bort, som verkar större och bättre. Till slut har hon gått över fältet, utan att ha plockat någonting, och hon får inte gå en gång till.

Det som oroar mig är att fast jag antagligen är någonstans på fältet fortfarande, och är medveten om att jag ska skörda axen, kan jag inte göra det. Det är alltid något som hindrar mig och jag kan inte stå kvar där jag är heller. Jag fortsätter att gå framåt, på ett sätt, fast på ett annat sätt rör jag mig inte alls. Det skrämmer mig.

Jag vet inte vad jag ska göra och jag antar att det här att jag inte tycker om de få böcker jag kan köpa, är det minsta av mina problem. Det är bara det att de där böckerna borde lysa upp mitt liv och istället gör de inte det. Slöseri med pengar, som kunde ha använts till något bättre. Ja, ja. Förlåt att jag tycker synd om mig själv.