Idag när jag var ute och gick med min systers hund, mötte jag en tjej som var ute med sina två hundar. En av dem var särskilt gullig. En liten tax. Lhasa apso är min favoritras, och jag tycker också om de andra tibetanska raserna, men jag är väldigt förtjust i taxar också.

Till skillnad från de flesta hundägare som man träffar på nuförtiden, lät den här tjejen hundarna hälsa och lukta lite på varandra, men konstigt nog tyckte inte hennes hanhund, en långhårig chihuahua, om min systers hund. Tjejen trodde att hon var en hanhund också. Antagligen känner hon inte till keeshondar särskilt bra. Den här är till och med ganska liten för att vara en tik.

Hur som helst, ur min synvinkel och min systers hunds, var det här en ganska bra dag.

Den frågan ställer en upprörd person till DN:s Vett-och Etikettexpert, Magdalena Ribbing.

Jag kan svara på den frågan. Visst får man det, men man behöver inte ens vara rädd eller allergisk för att trakassera oskyldiga hundägare. Den rättigheten är så självklar så den behöver inte ens ifrågasättas.

Vi (en hundägarfamilj, där det har funnits hund sedan 1970-talet) känner verkligen inte igen de situationer som frågeställaren beskriver. Det kanske är ett typiskt storstadsproblem?

I vår familj försöker vi verkligen aldrig få icke-hundintresserade att visa intresse för våra älsklingar. Vi har alldeles för många gånger mött djurhatare och andra intoleranta personer ute på stan och föredrar alltid att slippa umgås med dessa personer.

Istället ser det ut så här ute i landet: Måsar och kanadagäss ska skjutas. Butiksägare vill följa med hundägare hem och kissa i deras brevlådor. (Vår tik skulle för övrigt bara kunna kissa ner butiksägarens blomkruka om vi lyfte upp henne och höll henne ovanför, och under såna omständigheter skulle hon inte kissa alls). Personer som är vakna efter halv åtta på kvällen ska vräkas ur sina bostäder. (Det här gäller inte alls grannar som festar till långt fram på natten. Inte alls. Det räcker med att man någon kväll smyger ner för trappan för att ta sig ett glas vatten.)

En typisk situation är som följer:

Hunden sätter sig och uträttar sitt ärende. (En trevlig, vänlig sällskapshund, ingen stor blodtörstig kamphund.) Man står tålmodigt och väntar med sin svarta plastpåse i handen. Då dyker det genast upp minst en “vän av ordning” som skriker om att man måste plocka upp efter sig. Vad tror de påsen är till för? Eller är de blinda? Men då undrar man ju hur de såg att hunden satte sig över huvud taget.

En “hjälpsam” äldre kvinna passade på att i förbifarten peka ut några av hundens “resultat” så man absolut inte glömmer dem när man står lutad över dem med påsen i högsta hugg.

Min fråga är istället: får vi finnas? Och om vi inte får det, då hoppas jag att vi snart hittar någon trevligare plats att bo. Långt borta från djurhatare och intoleranta grannar.

Häromdagen fick jag veta att en kompis till mig har dött. Vi hade inte träffats på flera år men jag blev väldigt ledsen. Det är så svårt att tänka sig att han är borta, att jag aldrig får höra hans röst mer. Även om vi inte hade träffats på åratal var han fortfarande lika verklig för mig som sist vi träffades. Nu måste jag bara vänja mig vid tanken att vi aldrig kommer att ses igen.

Jag åkte iväg på en liten resa igen häromdagen. När det gäller den här typen av snabba, korta resor så var den riktigt bra. Jag kunde åka lite senare än vanligt och ändå kom jag hem före midnatt så det var ok.

Vad som inte var ok var att en grupp medresenärer - en stor och väldigt tröttsam familj - sprang omkring och gjorde sig omöjliga i största allmänhet. Den första delen av resan reserverade man inte sittplatser, men den här familjen tycktes tro det och satte igång med att lägga beslag på flera säten, mer eller mindre alla i hela vagnen.

Det tvingade mig att be en kille som verkade jättetrevlig att flytta sig och sätta sig någon annanstans. Kupén var inte alls full så vi skulle ju lika gärna ha kunnat sitta där vi var. Men det tyckte uppenbarligen inte den där pestiga familjen. Det fick mig att verka otrevlig mot den där killen och det tyckte jag verkligen inte om.

Ja ja. Bortsett från det, gick resan bra och fast jag var totalt slut efter att ha rest hela dagen när det var så varmt, så känns det ganska bra. Jag önskar bara att jag hade lyckats ta några bra foton. Kanske nästa gång.

Italienska är nog världens vackraste språk - åtminstone vissa dialekter. Många människor är överens om det, så det är inte bara min personliga uppfattning. Det är ungefär lika lätt (eller svårt, hur man nu vill se på saken) som spanska. Språken är ju också nära släkt. Precis som spanskan, härstammar italienskan från latinet, som talades i Romarriket under antiken. Italien var ju just romarnas kärnland.

Eftersom jag är intresserad av historia och närliggande ämnen, så är det speciellt roligt att kunna just italienska. I Italien skrivs en massa böcker om historia, arkeologi, konsthistoria med mera.

Italienska talas mest i Italien och så i en del av Schweiz. Fast jag råkar veta att på ön Malta, talas italienska av nästan alla människor, förutom deras eget språk maltesiska och deras “adopterade” språk, engelska. Naturligtvis finns det ju människor som utvandrat och som fortfarande talar sitt gamla språk, och de kan finnas överallt i världen - mest i USA, Kanada och Australien, tror jag. Sammanlagt talas italienska av ungefär 60 miljoner människor, de flesta i Europa.

Och även om det inte har med språket att göra älskar jag italiensk mat. De olika pasta- och pizzasorterna har ju så enormt aptitretande namn. Ord som fettucine, lasagna, cannelloni och tagliatelli smakar väl nästan lika gott som pastan som heter så?

Latin har jag också läst, men det var väldigt svårt. Ett på en gång osofistikerat och svårt språk. Grammatiken är jobbig, men jag har hört att gammalgrekiskan ska vara svårare och ryskan och serbokroatiskan ännu värre. Latin är väldigt bra att kunna när man vill studera flera moderna språk. (Naturligtvis inte om du vill plugga kinesiska eller japanska, och inte heller arabiska, men flera europeiska språk).

Latinet har fått moderna efterföljare, ett så kallade skapade språk. Interlingua är ett av dem. Det är en förenklad men mer uttrycksfull version av latinet. Mest bygger det på spanska och italienska (med vissa inslag av franska och engelska, och några andra språk). Vad som är allra bäst med det här språket är att man egentligen inte behöver lära sig det för att förstå det. Om man har läst till exempel spanska eller italienska, så förstår man i stort sett allting utan att anstränga sig. Det blir förstås svårare att lära sig skriva och tala det själv - men så är det ju med alla andra språk också.

Eftersom interlingua har utformats så att inga svåra böjningsformer ska finnas, borde det vara lättare att lära sig än många andra språk. Jag har inte själv studerat interlingua, men jag kan försäkra att det är väldigt lätt att förstå skrivna texter på det.

Ibland hör man förslag om att latin skulle bli EU:s officiella språk. Den som föreslår det, kan nog inte ha försökt läsa latin - eller så är det någon latinprofessor som glömt hur svårt språket faktiskt är. Men nu när interlingua finns så skulle man ju kunna använda det istället. Eftersom språket är väldigt lätt att förstå, så skulle många människor kunna ta del av alla dokument och artiklar skrivna på interlingua utan några ytterligare språkstudier. Bara de som arbetar med att författa (eller kanske översätta) texterna måste lära sig interlingua. För övrigt verkar det inte alls svårt.

Jag misstänker att anledningen till att förslag som det där med latin som officiellt språk i EU kommer sig av att man inte vill använda ett modernt språk som fortfarande talas i något land. Det skulle ju ge landet i fråga ett kanske orättvist övertag gentemot andra. Men latin talas inte längre någonstans på allvar - utom i Vatikanen. Och ännu bättre- interlingua talas på ett sätt ingenstans och överallt beroende på var de som valt att studera språket nu bor. Rättvisare än så kan man väl inte tänka sig.

Mitt nästa språk var spanska. Precis som franska var det rätt så lätt att lära sig. Det är ganska likt latinet, som på sätt och vis var antikens engelska. I Europa talas spanska framför allt i Spanien. Ibland sägs det också att det talas i Andorra (men det beror visst på att det bor många spanjorer där). Spanska talas också i Nordafrika och i Filippinerna, och naturligtvis i Latinamerika (Mexiko, Centralamerika, vissa öar i Västindien och i Sydamerika).

Enligt vissa beräkningar talas spanska - eller kastiljanska som spansktalande utanför Spanien föredrar att kalla det - , av ca 250 miljoner människor. Det är bara på ett ungefär, men en sak är säker, spanska är ett språk som är bra att kunna. Antagligen kommer det strax efter engelska när det gäller allmän “användbarhet”.

Några boktips när det gäller spanska: Gabriel Garcia Marquez har skrivit flera bra böcker. Än så länge har jag inte hunnit läsa några av dem på originalspråket, men det ska jag göra, så fort jag kan. Speciellt Hundra år av ensamhet. Jag har läst Kärlek i kolerans tid, och med vissa undantag var den riktigt bra. Tyvärr läste jag den på svenska.

Inom den latinamerikanska litteraturen är den så kallade magiska realismen vanlig. Det betyder helt enkelt att de skriver lite fantasy-eller sagoaktigt. Många rekommenderar Isabel Allendes bok, Andarnas Hus. Jag har inte läst den själv än, ens på svenska eller engelska, men den lär vara bra.

Eftersom jag läst spanska och italienska, skulle det vara kul att läsa lite portugisiska också. Portugal är ett ganska litet land, men portugisiska talas också i Brasilien. Dessutom i ett par länder i Afrika, och i Asien - i Macao. Portugal var liksom Spanien, Nederländerna, England och Frankrike bra på att kolonisera och kriga. Portugisiska talas av ca 10 miljoner i Portugal, och nära 180 miljoner i Brasilien. Alltså är det nog ca 200 miljoner människor i världen som talar portugisiska sammanlagt.

Mitt tredje språk var franska. Det är heller inte särskilt svårt, tycker jag. Visst finns det en massa oregelbundna verb, men det funderade jag aldrig på. Antagligen var det för att jag fortfarande var ganska ung när jag började med franskan. Det sägs att man måste börja läsa ett främmande språk vid senast sex års ålder för att man ska kunna lära sig det flytande. Om man gör det ska senare språk man lär sig gå lättare också. Som en parentes kan jag nämna att jag nyligen läste att det är bra för inlärningen (av alla ämnen) att spela ett muskikinstrument samtidigt. Bara ett litet tips.

Franska är ett ganska vackert språk. Fast jag tycker varken att svenskan eller engelskan är särskilt fula språk de heller. De språk jag tycker är fula ska jag låta bli att nämna.:) Tyvärr är det inte så lätt att öva sig på franska. Fast på sista tiden har det i alla fall kommit lite fler tv-serier och filmer på franska på tv. Det enda man kan göra, är väl att resa till Frankrike och stanna där i minst ett år. Eftersom jag inte gjort det, så kommer jag nog aldrig att lära mig det riktigt flytande. Det är synd, men man kan ju inte göra allt.

Jag kommer i alla fall att göra vad jag kan för att öva mig genom att se på tv och läsa böcker. Lyckligtvis finns det flera science fiction böcker på franska av en författare som jag redan läst på svenska, nämligen Jules Verne. Min favoritbok är Voyage au centre du terre (Resan till jordens mittpunkt). Jag har också läst Paris au XXìeme siècle (Paris i tjugonde århundradet) men den var inte så bra. Man kan förstå varför Vernes förläggare vägrade ge ut den. Dessutom läste jag några franska barnböcker (i översättning) när jag var liten. Ett exempel är Tistou les pouces verts (Tistou med de gröna fingrarna) av Maurice Druon. När jag läste den nyligen insåg jag att den nog är intressantare för barn än för vuxna.

Man kan naturligtvis läsa några svenska eller engelska böcker i fransk översättning. Det har jag redan gjort, men det är inte lika bra, om man verkligen vill lära sig språket. Boken är ju skriven på ett annat språk, och då måste ju översättaren försöka skapa en version av boken på sitt eget språk. Hur mycket av originalet går förlorat på det sättet?

Fransmännen och belgarna gör en massa jättebra serier. Det tycker jag är ett bra sätt att öva sig på ett språk. TinTin och Linda och Valentin (Laureline et Valerian) är bra exempel och det finns många andra. Läs dem om du är intresserad av tecknade serier.

Franska talas framför allt i Frankrike, men också i Belgien, Luxembourg, Schweiz, Monaco, stora delar av Afrika, i vissa länder i Asien och naturligtvis i Kanada, framförallt i Quebec. Dessutom talas franska i Västindien (flera öar, där det också talas kreol, som lär bygga på franska) och Sydamerika (Franska Guyana) och på några andra öar och ögrupper, i Stilla havet och i Indiska Oceanen.

Det är lite delade meningar om hur många som egentligen talar franska i världen idag. Lite grand beror tveksamheten på hur man definierar “francophonie”. Gäller det alla som talar franska som förstaspråk, eller alla som kan kommunicera något så när flytande på det, eller kanske alla som överhuvud taget studerat franska i några år? Hur som helst, antalet fransktalande ligger någonstans mellan 100 miljoner och över 200 miljoner. Det sägs i alla fall att franska är det mest användbara språket näst efter engelskan, fast ibland sägs det om spanska och en del andra språk också.

Engelska kanske inte behöver någon närmare presentation, men jag ska ändå nämna lite om det. Numera kan man helt enkelt inte klara sig utan engelska. Under de senaste åren har det blivit så att inte alla gymnasieelever tänker på att läsa tillräckligt mycket engelska. De måste jobba så hårt ändå för att få ihop sina poäng. Men det är fel att de ska bli tvungna att välja bort engelskan. Senare måste de kompensera på något sätt, antingen genom att plugga extra eller att åka som aupair till England eller USA. Naturligtvis hade de kanske tänkt resa ändå, men det hade ju inte skadat om de kunde mer engelska innan de åkte.

Och varför ska de behöva göra så? Gymnasietiden är till för att ge tillräckligt bra kunskaper i de viktigaste ämnena. Då ska man inte behöva jobba igen efteråt. Om du fortfarande går på gymnasiet, så tänk dig för. Det kanske verkar enklast att välja bort engelskan, men det är möjligt att du ångrar dig senare. Jag tror inte det finns något yrke där du inte har användning för engelska.

Själv tycker jag inte att engelskan är svår. Och till skillnad från när det gäller nästan alla andra språk, så har man möjlighet att öva sig på engelska nästan dagligen. Engelskan finns runt omkring oss. Kanske lite för mycket ibland, men det är i alla fall praktiskt när man nu måste lära sig det. Jag började lära mig engelska när jag var omkring två år gammal. Egentligen var det mamma som skulle plugga, men jag började tycka att det var kul så det var jag som lärde mig mest.

Engelska talas nästan överallt i världen av flera miljarder männniskor (åtminstone som andra eller tredje språk). Som förstaspråk talas det av ca 300 miljoner. Vart man än kommer kan man för det mesta klara sig med engelska.

Jag föredrar att kalla den internationella versionen av engelskan för anglo. Det beror på att jag i Sverige, och mina kompisar i t ex Litauen och Indien knappast talar engelska. Vi bor ju inte i England och är inte därifrån. Inte heller talar vi amerikanska, som de gör i USA, eller kanadensiska som i Kanada, aussie eller oz (eller vad de nu kallar det) i Australien osv. Alltså anglo. Om du har ett bättre förslag kan du väl höra av dig.